Malmö Rugby Clubs herrar vann Allsvenskan

Malmö Rugby Clubs herrar vann Allsvenskan

Lördagen den 11 oktober 2025 stod det klart att Malmös herrlag vann Allsvenskan. Glädjescenerna var vilda och underbara. Men hur kom vi hit?

Den 7 september 2024 spelade vi semifinal 2 av 2 mot Erikslund i det årets upplaga av Allsvenskan. Vi hade säkrat en knapp seger med en poängs marginal hemma på Lindängen veckan innan. I semifinalen i Stockholm var vi genom hela matchen bättre på alla fasta situationer, men under en period på 12 minuter släppte vi till tre intercept tries. Vi lyckades aldrig ta igen de poängen. Mörker. Säsongen 2024 tog slut på ett oerhört bittert vis och lokala rivalerna LUGI vann i slutänden fjolårets upplaga av Allsvenskan. Bitterheten efter förlusten i Täby går att läsa i ansiktena på bilden.

Bildtext: Tunga miner efter fjolårets semifinaler

Inför säsongen 2025 skedde flertalet förändringar i herrlaget. Den största var att tränare Lindsay Armstrong, som tjänat MRC med bravur i flera år, flyttade hem till Australien. Inför säsongen 2025 installerades en tränartrojka med Jan Sjöholm, Nicholas Gabery Adams och Graeme Brown. Tidigt började de implementera sin vision inför kommande säsong och satte en struktur för vårt spel som vi alla skulle känna till och kunna spela efter. En del spelare försvann till andra orter medan vissa andra tillkom. Malmösonen Oscar Larsson kom tillbaka från flera säsongers spel i Trelleborg och Alfred Nordgren återvände från spel i Baltikum. Från fjolårets P18-lag tillkom både Jonathan Löfvendahl och Viggo Rossander Strand, som båda kom att utmärka sig med bravur. Tidigt visste vi vad målet för säsongen 2025 var och vi visste att vi hade både kvalitet, bredd och en spelidé för att kunna gå hela vägen.

Vintertid blev det ordentlig träning på konstgräset i Kombihallen, där våra forwards redan började sätta idén för inkast och mauls, medan backarna övade in flertalet olika varianter. Även på detaljnivå övade vi, framför allt väldigt väl under en helgs träningsläger med Tamara Taylor och Phil Kearns. När säsongen väl stod för dörren hade vi en stor trupp som var väldigt sugna på att få omsätta all försäsongsträning i praktiken.

Bildtext: Träningsläger i Kombihallen med Tamara Taylor och Phil Kearns

Innan säsongen drog igång hann vi med två träningsmatcher på dansk mark, först mot Frederiksbergs RK och några veckor senare mot CSR Nanok. Bägge dessa matcher slutade i förlust för MRC, men många spelare hann med att spela och känna in spelsystemet. Flertalet goda intentioner och snyggt både anfalls- och försvarsspel förekom i matcherna. Vissa hann även med att göra sina första matcher i MRC-tröjan och i ett par fall var det även vissa som gjorde sina första rugbymatcher. Förlusterna till trots lärde vi oss en hel del på matcherna och hade väldigt trevligt med våra danska vänner i Köpenhamn.

Bildtext: Förbrödring över klubbgränserna med CSR Nanok

Säsongspremiären skedde borta mot Vänersborg, ett lag som tagit stora steg de senaste åren. Vi gick snabbt upp i en stor ledning, men Vänersborg lade sig inte och var nästan ikapp oss vid halvtid. I andra halvlek tog vi de möjligheter som gavs oss och lyckades till slut vinna med 35-27, men det var ingen övertygande seger vi inledde säsongen med.

Mer övertygande blev det i nästa omgång när vi spelade hemma mot Göteborg. Matchen gick på Limhamnsfältet, då Malmö stad inte kunde ge oss tillgång till Lindängens IP. Det blev en kamp framför allt mellan våra och deras forwards, där vi i slutänden var starkast och säkrade en seger med 26-5. En kliniskt genomförd match mot ett motstånd som precis som vi gillar den fysiska biten av spelet.

Årets första förlust kom i bortamatchen mot LUGI, där vi hade ont om forwards med oss. Efter första halvlek hade vi en stabil ledning, men ju längre matchen gick, desto mer påverkade våra trötta ben matchbilden. Och med LUGI:s sista försök och målspark säkrade de en knapp seger på Centrala IP med 33-31. Positivt var att vi kunde räkna in två bonuspoäng för den knappa förlustmarginalen och våra fyra försök, men minerna var allt annat än glada efter derbyförlusten. Halvvägs genom grundserien stod vi, LUGI och Göteborg på två segrar och en förlust var, där vi hade säkrat flest bonuspoäng och bäst målskillnad. Vi låg på seriens förstaplats, men det var allt annat än säker mark.

Över sommaren gick träningen ner i intensitet och fokus styrde om mer mot sjumanna, då både SM och Copenhagen Sevens stod på schemat. Resultaten i sjumannaturneringarna var inget att skriva hem om, men för de som representerade herrlaget var det roliga tillfällen. Ett visst avbräck från Köpenhamn var tre allvarligare skador som påverkade urvalet av spelare tillgängliga för hösten. En trasig axel, en hjärnskakning och en trasig hälsena var inte vad som behövdes inför hösten.

Bildtext: Glada miner från Martin och Brandon under Copenhagen Sevens

När serien började om gjorde den det med nästa derby mot LUGI. Vi var tillbaka på Lindängen för denna match och sprang snabbt iväg till en större ledning. I halvtid ledde vi med 19-7 och i andra halvlek fortsatte vi trycka på gasen. När matchen summerades skrevs siffrorna till 45-12, bland annat efter fyra försök av vår amerikanske center Chase Riemer. En stabil hemmaseger mot en av de största rivalerna i serien. I samma omgång slog Vänersborg Göteborg på hemmaplan och serien var plötsligt väldigt trevlig att läsa med Malmö-ögon.

Bildtext: Efter hemmamatchen mot LUGI

Även nästa match gick på hemmaplan och ännu en gång hade Malmö Stad förpassat oss till Limhamnsfältet. Turligt nog hade det regnat ordentligt dagen innan, så planen var mjukare än vad den brukar. Vänersborg kom ner och fick sig en ordentlig omgång, när vi utan pardon sprang iväg till en övertygande seger med 64-12. När Göteborg och LUGI samtidigt spelade oavgjort i Lund var seriesegern säkrad för Malmö.

Bildtext: Teva Kaplan gör ett av Malmös tio försök hemma mot Vänersborg

Innan de två avgörande finalerna, som vid det här läget på säsongen börjat uppenbara sig som mot Stockholm Exiles B ifrån Allsvenskan Norr, hade vi en sista bortamatch att spela mot Göteborg. Både vi och Göteborg saknade en del förstaledare inför matchen, så det uppstod en rolig situation där två förstaledare från Spartacus spelade för oss och två andra från samma klubb spelade för Göteborg. Det blev som alltid mot Göteborg en tuff och tät match och med fyra minuter kvar ledde vi med tolv poäng. Hur Göteborg från det läget säkrade segern med 41-39 får anses vara en stor kritik mot vårat försvarsspel. Göteborg gick igenom hela året obesegrade hemma på Välens IP, en fin prestation av våra vänner från Västsverige. Resultatet hade ingen bäring på ställningarna i tabellen för Allsvenskan Syd/Väst, men det blev en bra lärdom för oss om att det inte finns något som är hundra procent färdigt.

De sista träningspassen inför de två finalmatcherna var intensiva. Vi arbetade väldigt hårt med strukturen, de fasta situationerna och detaljerna därikring. Vi ville inte komma oförberedda till någon av dessa två avgörande matcher. Inför den första finalen, hemma på Lindängen, var väderprognosen allt annat än positiv. Stormen Amy drog fram över södra Sverige och Malmö fick den 4 oktober hälften av den vanliga regnmängden för oktober månad. Malmö stad ringde oss några timmar före avspark och frågade om vi verkligen skulle spela. Men som tränare Graeme Brown sade: ”Det är perfekt skotskt rugbyväder!”. När laget samlats i omklädningsrummet inför matchen satte lagkapten Samuel Ahlbäck igång låten ”Walking On Sunshine” och satte därmed den standard vi skulle ta oss an matchen med.

Hemmamatchen mot Exiles blev en kall och blöt historia, där vi var de som var mest sugna på att spela i de svåra förhållandena. Snabbt började både vi och de sparka bollen mer, då regnet gjorde det svårare att hantera långa sparkar. När vi sparkade gjorde vi det för att vinna territorium, medan Exiles sparkade mer för att komma ur knipor vi satte dem i. Efter drygt tjugo minuter ledde kapten Samuel Ahlbäck från fronten och satte matchens första försök och målspark. Fem minuter senare sparkade han fram wingern Carmine Urti till ett vackert försök och vi kunde gå till halvtidsvila med ledning 12-0. Så fort domaren blåste för halvtid sprang alla spelare till omklädningsrummen för att värma sig. Vi hade en termos med hett te att värma oss med och det teet smakade bättre än någon annan kopp.

Bildtext: Klunga i tuffa förhållanden hemma mot Exiles

I den andra halvleken fortsatte vi trycka på och efter fem minuter krigade sig proppen Gustav Lindberg över linjen rakt under stolparna. När Samuel satte målsparken gick vi upp till 19-0. Exiles var definitivt inte ofarliga och var två gånger under den andra halvleken farligt nära vårt försöksområde. Men en knock-on och en straff stoppade dem ifrån att göra poäng. En straffspark fastställde resultatet till 22-0. En väsentligt trevligare marginal än den enda poäng vi hade med oss till Erikslund året innan.

Lördagen den 11 oktober började tidigt, med samling vid klubbhuset kl. 05:30 på morgonen. Vi reste upp till Gubbängens rugbyplaner tillsammans med P18 som skulle spela sin allsvenska final mot Stockholm Exiles innan vi skulle spela vår. Väl framme i Stockholm hade vi bra tid på oss att förbereda. Herrlagets manager Robert Lekström agerade linjedomare i den allsvenska finalen för P18 och herrlaget hann sitta på läktaren och stötta P18 under första halvlek. P18 spelade bra, men blev stressade när de hamnade i underläge i andra halvlek och Exiles P18 säkrade till slut segern med 22-8. Malmös P18 kan dock vara väldigt stolta över en bra säsong och flertalet av dem knackar på dörren till A-laget inför nästa säsong.

Vi visste att vi skulle möta ett stärkt Exiles-lag och flera spelare från deras A-trupp och spelare med landslagserfarenhet mötte oss. Det var ett tungt lag vi fick spela mot. Tidigt gjorde de försök nerför kanten med en tung spelare och gick upp till ledning 5-0. Det var därför närmast poetiskt att planens minsta spelare, vår nia Francois Kraft, gjorde vårt första försök när han med en dummy skickade tre stora forwards åt sidan och skapade motorväg åt sig själv in under stolparna. Kort därefter var det dags igen, när Chase stal en passning av Exiles och sprang in nästa försök. De poängen plus målsparkarna och en straffspark satte oss i ledning med 17-5. Men Exiles var långt ifrån färdiga. De lyckades ta ikapp till 17-17 till halvtidsvilan.

Tidigt i andra halvlek kom att kraftigt avbräck när Joel och Samuel råkade slå ihop sina huvuden ordentligt. Samuel kom tillbaka på plan efter ett blodbyte, men Joel var helt väck och skickades till akuten. Därefter tappade vår klunga i kraft och vi började ge bort många straffar i klungorna. Under tiden Samuel var av gick Martin in som tia och lyckades få iväg en spark som studsade rätt för oss, så Chase hann igenom för att sätta ett till försök. Exiles ångade på och fortsatte göra poäng och var efter ett tag uppe i 34-22. Samuel som kommit tillbaka på planen förvaltade dock en straffspark väl till 34-25. Där och då ledde vi totalt med 13 poäng. Vid ett av Exiles inkast långt ner i vår planhalva lyckades vi sno bollen, men inte bättre än att den studsade rätt i famnen på en Exiles-spelare som fick göra dagens enklaste försök. Medvetna om att nästa spelsekvens antagligen var den sista hängde mycket på sparken som följde. Vid lyckad målspark hade den totala marginalen varit 6 poäng i vår favör. Vid misslyckad målspark 8 poäng. Till vår stora lättnad gick sparken utanför. Med ställningen 39-25 till Exiles kunde vi andas ut. I matchens sista spelsekvens anfölls det friskt mot vårat försvar, men vid en ruck lyckades vi slita bollen ifrån dem, passa den hem till Samuel som sparkade ut bollen och avslutade matchen och därmed säsongen. Förlust 39-25, men över två matcher seger med 47-39. Allsvenskt guld 2025!

Ingen i vårt lag har någonsin varit så nöjda efter en förlust och ett par flaskor bubbel öppnades per omgående. Den långa bussresan hem till Malmö genom det höstmörka Syd- och Mellansverige kändes som om den var snabbt avverkad med allsång, firande och festligheter. Det var ett fantastiskt avslut på en säsong med toppar och dalar. Och för första gången på länge har Malmös herrar lyckats vinna något. Stort tack till alla spelare, tränare, supportrar, lagledare, styrelse, bollkallar med flera som hjälpt oss göra den här säsongen så bra som den blev. Vi hade inte kunnat göra detta utan stöd från alla inblandade.

Bildtext: Mästare i Allsvenskan 2025

Allsvenskan som serie var väldigt bra i år. Med fyra lag i Syd/Väst och sex i Norr har den sett bra tävlingar. Återkomsten av både Attila och IKSU i norra serien var också rolig att se. Och i Syd/Väst var det jämnare än på länge. Och trots alla dessa utmaningar lyckades vi till slut stå som segrare.